Förlossningen består av fyra faser: latensfasen, den aktiva fasen, utdrivningsskedet och efterbördsskedet. I den här artikeln går vi igenom varje steg för att ge dig och din partner en bättre förståelse och förberedelse inför den kommande förlossningen.
Latensfasen är den första delen av förlossningen, då kroppen börjar förbereda sig för barnets födsel. Den inleds oftast med värkar – livmoderns sammandragningar – som kan komma med 5–30 minuters mellanrum. Dessa hjälper livmodern att förbereda sig och kan pågå från några timmar upp till flera dygn.
I början är värkarna svaga, oregelbundna och varierande i längd. Förstföderskor upplever ofta en längre latensfas, medan den kan gå snabbare eller till och med utebli för omföderskor. Successivt blir värkarna tätare och mer intensiva när livmoderhalsen kortas och vidgas, särskilt under de första fem centimetrarna, som brukar ta längst tid. Samtidigt sträcks bäckenets ledband, livmodertappen mjuknar, riktas framåt och börjar förkortas.
Latensfasen sker vanligtvis hemma, och smärtan kan öka gradvis. Avslappning, värme, massage och smärtstillande med paracetamol kan lindra besvären. När värkarna blir regelbundna är det bra att kontakta förlossningen för planering av när det är dags att åka in.
Hur latensfasen upplevs varierar från person till person. Vissa känner knappt när livmodertappen öppnas, medan andra har kraftigare eller varierande värkar. Barnets huvud rör sig gradvis nedåt i bäckenet och trycker upp livmodertappen inifrån så att den öppnas.
Vad som lindrar smärtan är individuellt, men många upplever att följande kan vara skönt:
En del gravida föredrar att vara för sig själva, medan andra uppskattar stöd och närhet. Hur latensfasen upplevs är unikt för varje person, men målet är detsamma – att förbereda kroppen för den aktiva förlossningen.
När latensfasen övergår i den aktiva fasen blir värkarna allt kraftigare, längre och mer regelbundna. De brukar komma med 3–5 minuters mellanrum och pågå i 45–60 sekunder eller mer. Denna fas markerar att kroppen nu arbetar intensivt för att föra barnet närmare förlossningen. För många är det nu dags att åka till förlossningen, särskilt om värkarna är regelbundna och smärtan tilltar.
Under den aktiva fasen öppnas livmoderhalsen i snabbare takt än tidigare och vidgas från cirka 4 centimeter upp till 7–10 centimeter. Denna utvidgning är avgörande för att barnet ska kunna passera genom födelsekanalen. Samtidigt fortsätter livmodertappen att mjukna och tunnas ut, medan barnets huvud sjunker djupare ner i bäckenet. Om fostervattnet inte redan har gått kan det ofta ske i detta skede.
Den ökade intensiteten i värkarna gör att många kvinnor upplever starkare smärta och ett ökat tryck i kroppen. Det är vanligt att behöva mer fokus och koncentration för att hantera smärtan, och stöd från en partner, barnmorska eller annan närstående kan vara ovärderligt. Värkarna kan kännas överväldigande, och det är inte ovanligt att kroppen reagerar med illamående, svettningar eller skakningar.
När barnets huvud når det trängsta partiet i bäckenet, kallat spinae, kan den födande känna ett kraftigt tryck mot bäckenbenen. Detta kan upplevas som en väldigt intensiv och ibland smärtsam fas, men det är ett tecken på att förlossningen framskrider som den ska. En del kvinnor kan också bli illamående eller kräkas, vilket är en naturlig reaktion på kroppens ansträngning.
Under denna fas är det också vanligt att uppleva mental trötthet och en känsla av att vilja ge upp. Många kvinnor får en stark impuls att vilja avbryta förlossningen eller önskar att den kunde vara över på ett ögonblick. Tankar som "jag går hem istället" eller "söv mig och väck mig när det är klart" är vanliga, men det är här stödet från barnmorskan och närstående blir extra viktigt. Genom lugnande ord, vägledning och påminnelser om att kroppen är stark nog att klara detta kan den födande hitta ny energi att fortsätta.
För att hantera smärtan under den aktiva fasen finns flera olika metoder att ta till. Många kvinnor använder sig av andningsövningar och avslappningstekniker för att behålla kontrollen över kroppen och smärtupplevelsen. Att hitta en bekväm position, till exempel genom att sitta på en pilatesboll, röra sig eller luta sig framåt, kan också hjälpa.
För vissa kan fysisk beröring, såsom massage, vara effektivt för att lindra smärtan och minska spänningar i kroppen. Värme i form av en varm dusch, bad eller värmekudde kan också ge lindring. För den som behöver ytterligare smärtlindring finns medicinska alternativ som lustgas, ryggbedövning (epidural) eller sterila kvaddlar. Det viktigaste är att den födande känner sig trygg och får den hjälp som behövs för att hantera smärtan på bästa sätt.
Mot slutet av den aktiva fasen sjunker barnet längre ner i bäckenet, vilket kräver ytterligare värkar innan nästa fas kan börja. Kroppen arbetar nu intensivt för att föra barnet närmare födseln. När livmoderhalsen är helt öppen, cirka 10 centimeter, är det dags för utdrivningsfasen, där den födande aktivt börjar krysta för att barnet ska komma ut.
När livmoderhalsen är fullt öppen, cirka 10 centimeter, inleds utdrivningsfasen, även kallad krystfasen. Nu börjar kroppen aktivt pressa barnet genom födelsekanalen, och den födande känner ett starkt behov av att krysta. För många kan det kännas som en intensiv tyngd mot bäckenbotten, liknande känslan av att behöva tömma tarmen.
Krystvärkarna kommer i intervaller och hjälper till att föra barnet längre ner. För förstföderskor kan denna fas ta upp till två timmar, medan det ofta går snabbare vid efterföljande förlossningar. Genom att använda bukmusklerna, rätt andningsteknik och ibland naturliga ljud, som instinktiva "aah" eller "ååh", kan den födande arbeta med kroppen för att underlätta utdrivningen. Barnmorskan eller läkaren kan även ge råd om olika förlossningsställningar för att gynna förloppet. Ingen vet i förväg vilken position som kommer att kännas bäst, därför kan det vara bra att prova sig fram.
När barnet rör sig genom förlossningskanalen övervakar vårdpersonalen noggrant händelseförloppet. Barnmorskan ger instruktioner om hur och när den födande bör krysta, men också när det är dags att pausa för att spara energi och minska risken för bristningar. Ibland kan det finnas en impuls att börja krysta för tidigt, innan barnet kommit tillräckligt långt ner. Då kan det vara bra att försöka andas igenom värkarna istället för att trycka på, vilket barnmorskan kan hjälpa till med.
För de flesta förstföderskor tar krystningsfasen mellan 30 och 60 minuter, men den kan vara både kortare och längre beroende på individuella faktorer, som barnets storlek, position och den födandes uthållighet. Har man fött barn tidigare går det ofta snabbare. Även om många vill få ut barnet så fort som möjligt, kan en långsammare utdrivning minska risken för skador och ge kroppen tid att anpassa sig. Barnmorskan hjälper ofta till att stödja mellangården och vägleda vid framfödandet.
När barnets huvud passerar genom slidöppningen kan det vara en intensiv och överväldigande känsla, både fysiskt och känslomässigt. För den födande kan det vara en blandning av smärta, utmattning och eufori, medan partnern och vårdpersonalen ser på med förväntan. Vanligtvis följer barnets kropp snabbt efter huvudet, och plötsligt är det lilla livet ute i världen.
Oftast tar barnet sitt första andetag direkt och börjar skrika, men ibland behöver det en kort stund på sig för att anpassa sig till livet utanför livmodern. Den första minuten kan barnet ha en lite blåaktig ton, men färgen blir snabbt rosig när syret flödar genom kroppen. Barnmorskan gör en snabb bedömning av barnets mående, men om allt ser bra ut får föräldrarna hålla sitt barn hud mot hud direkt.
Hud-mot-hud-kontakt är ett värdefullt ögonblick där barnet får anpassa sig till sin nya omgivning. Denna närhet hjälper barnet att hålla värmen, stabilisera andningen och blodsockernivåerna samt främjar anknytningen till föräldrarna. Om allt är normalt uppmuntras barnet att ligga ostört på den födandes bröst i minst en timme. Detta är också en viktig stund för att stimulera amningen, då barnet instinktivt kan börja söka efter bröstet.
Utdrivningsfasen är den mest intensiva och fysiskt krävande delen av förlossningen, men den slutar med livets största belöning – mötet med det efterlängtade barnet. Det är en stund där tiden nästan tycks stanna, och trots trötthet och smärta fylls rummet av glädje, lättnad och kärlek.
Efter att barnet fötts fortsätter livmodern att dra ihop sig för att lösgöra och föda fram moderkakan. Detta sker vanligtvis inom några minuter och kan kännas som en mildare värk. Barnmorskan övervakar processen och kan uppmana den födande att lätt krysta för att underlätta utdrivningen. I vissa fall hjälper barnmorskan till genom att försiktigt dra i navelsträngen och trycka på magen.
När moderkakan är ute undersöks den för att säkerställa att den är komplett. Fosterhinnorna och navelsträngens tre blodkärl kontrolleras noggrant, eftersom kvarvarande rester i livmodern kan leda till blödningar och infektioner. Livmodern fortsätter dra ihop sig för att minska sårytan där moderkakan suttit, och för att underlätta detta ges ofta en spruta med hormonet oxytocin. Det är normalt att förlora upp till en liter blod, men kroppen har under graviditeten förberett sig genom att öka blodvolymen.
Efter moderkakans födsel undersöker barnmorskan slidan, blygdläpparna och mellangården för att upptäcka eventuella bristningar. Bedövning ges innan undersökningen påbörjas. Mindre bristningar sys oftast av barnmorskan, medan större skador bedöms och sys av en förlossningsläkare. Självabsorberande tråd används, vilket innebär att stygnen försvinner av sig själva.
Vissa nyfödda kan behöva stöd för att komma igång med andningen. I dessa fall tas barnet till ett barnbord, där barnmorskor och ibland barnläkare ger nödvändig hjälp. Om barnbordet är placerat i ett annat rum får partnern eller en stödperson följa med.
Navelsträngen klipps oftast efter några minuter. En del sjukhus tar prover från navelsträngen för att analysera syresättning och barnets välbefinnande under förlossningen. Föräldrarna informeras och får ge sitt samtycke innan provtagning sker.
Alla nyfödda erbjuds en K-vitaminspruta efter förälders godkännande. K-vitamin är nödvändigt för blodets koagulering, och eftersom nyfödda inte själva kan producera tillräckligt av det, rekommenderas tillskottet för att förebygga blödningar.
Under de första två timmarna efter förlossningen rekommenderas att barnet ligger hud mot hud med en förälder. Detta hjälper barnet att hålla kroppstemperaturen, stabilisera blodsockret och främja anknytning. Om den födande ammar, stimuleras dessutom bröstmjölksproduktionen. Hud mot hud främjar frisättning av oxytocin, vilket hjälper livmodern att dra ihop sig.
Nyfödda som föds för tidigt eller har medicinska behov kan behöva extra vård på en neonatalavdelning. Där får de specialiserad omvårdnad medan föräldrarna involveras så mycket som möjligt i barnets skötsel och närhet.
Vid ett planerat eller akut kejsarsnitt ges mamman ofta ryggbedövning, vilket gör att hon är vaken och kan ha barnet hos sig direkt efteråt. Vid ett omedelbart kejsarsnitt, där mamman sövs, får barnet i stället ligga hud mot hud med partnern tills mamman vaknar.
Efter förlossningen ges tid för vila och omhändertagande. Efter att undersökningar och eventuella stygn är klara kan den födande duscha och byta till rena kläder. Många sjukhus erbjuder en första fika för att fira det nyfödda barnet och den nya familjen.
Efterbördsskedet markerar slutet på förlossningen och början på en ny fas i livet – att välkomna ett nytt liv till världen.